Redan efter årets första fyra dagar på kontoret kändes långhelgen med trettondagsafton mer än välkommen! Kände mig nästan lite jet-laggad måndagen direkt efter nyårsdagen, där förstås dygnsrytmen förskjutits en aaning. Borde enligt mening vara förbjudet att gå direkt till arbete med endast dags återhämtning efter stora evenemang som t ex nyårsafton. Dessutom var det ju så att med ganska få lediga dagar under julhelgen var delar av jobbmaskineriet aldrig riktigt nere, varför det kändes som en riktig käftsmäll till rivstart när nya året var ett faktum.

Jag fascineras av hur vi (eller åtmistone jag!) tenderar blir så fokuserad på att göra så tydlig skillnad på helg och vardag. Såklart har det att göra med vilken typ av jobb man har och hur man väljer att använda sin 'egna tid'. Jag kommer ihåg när jag började jobba för många år sedan i en produktionsapparat, ett löpande band. Då ägnade man dagen åt att tänka på vad man skulle göra på kvällen efter jobbet och vilka fester eller annat man skulle ägna helgen. Idag, många år senare, och med förvisso en helt annan typ av jobb, ägnar jag istället ganska stor del av min lediga tid åt att fundera på vad jag skall göra på jobbet nästa dag! En ganska orättvis jämförelse, medges!, men jag reflekterar ofta kring detta obestridliga faktum kring hur jag använder mina 24 timmar. Det viktiga är väl att man i möjligaste mån gör ett aktivt val kring vad som är viktigt och hur man som person mår bäst och utvecklas mest. Fast att vara ledig är allt himla skönt ...

Grabben har varit tillbaka hemma hos oss hela fem nätter under juldagarna! Himla härligt och mysigt tycker vi förstås. Efter några trevande timmar faller han snabbt tillbaka in i sina gamla rutiner och det känns med ens bekvämt ha honom 'hemma igen'. Men inte alla ser idyllen i det. Dottern har på motsvarande sätt vant sig vid att grabben faktiskt har flyttat hemifrån och har fått känna sig mer bekväm i att 'leva sitt liv', utan ett ständigt navigerande runt brorsans behov. Så fort grabben lämnade hemmet häromdan och åkt hem till sin lägenhet blev vi varse dotterns obekväma känsla av att igen få stå tillbaka för sin bror. Hon tycker det känns jobbigt.. Nu kan jag tycka, som icke-objektiv pappa, att hon överdramatiserar en smula. Hon är tjugo år och tycker mycket är obekvämt med familjelivet. Såklart har hon fått en väldig uppmärksamhet nu efter det att brodern flyttade ut.

Men hon har förstås en poäng. Det blir en särbehandling, det går inte att säga emot. Mitt bryderi blir snarare på vilket sätt detta blir att betrakta som bra eller dåligt? Såklart särbehandlar vi våra barn. Har det ena barnet dessutom en diagnos som t ex Downs Syndrom blir förstås skillnaden mycket tydligare. Men är särbehandlingen dålig?

Ordet särbehandling känns dåligt, men för mig handlar det om vårt personliga förhållningssätt till vart och ett av våra barn. Att alltid behandla dom lika, om dom inte är lika, känns ju inte heller så bra. Om man istället ser varje barn och dess behov och agerar utifrån det torde ju engagemanget bli större! Men så blir det här med balansen. Därför hamnar jag inte sällan i en diskussion kring om och hur och om och varför jag och hustrun bemöter våra barn olika! Oftast sker dialogen inne i mitt huvud, men alltså den här gången blir den en del av hela familjens diskussion. Når jag ett svar? Njae? En reflektion är förstås att när det ena barnet bor kvar hemma medans det andra flyttat så blir ?återföreningssituationen? svårhanterlig för det hemmavarande barnet. Även om det är förhållandevis kortsiktigt så går det inte att komma ifrån att man måste vara vaksam på det hemmavarande barnets behov och intressen även under den här perioden. Inträffar det som nu vid jul, blir förstås än mer uppenbart. Jag älskar mina barn över allt annat och även om jag inser att jag har lite olika förhållningssätt till dom båda så förtar det inte den sanningen.

Ofta pratas det om det "Visionära Ledarskapet" som viktigt för att bli emotionellt inspirerande och motivera en organisation i en bestämd riktning. I perspektivet att 'allt går fortare' och tiden för reflektion tycks bli allt mindre kan man fundera på vad vi lägger tiden på och hur finner man sin egen tillfredställelse i allt detta. Vad gör mig lycklig? Jag har efter många år i arbetslivet och med den famlijesituation egna erfarenheter och reflektioner kring både ledarskap och min roll som pappa, med utgångspunkten i hur det i stor utsträckning bidragit till att forma mig den person jag är idag. Och här ett expempel på livsperspektiv;

Som förälder till ett barn med intellektuella funktionshinder, som i mitt fall en son med Downs Syndrom, förändras med tiden ens referensramar och de exstentiella frågorna får en annan innebörd än för många andra familjer. Vad är t ex ett 'rikt liv'? Om man jämför mig själv med min son är kanske svaret enkelt, men inte alls självklart. Jag har ett intressant och utmanande arbete och är relativt välbetald för den uppgift jag utför. Å andra sidan jobbar jag 50 - 60 timmar i veckan, har ofta ont i huvudet och har förstås som många andra en mer eller mindre ständig oro och stress över alla måsten och en pressad almanacka. Stress är ett helt okänt begrepp för min son. Han njuter att av att sitta still och ta igen sig efter jobbet även om han gärna går till jobbet där han kan vara med sina kamrater och kanske ibland tillsammans med dem åka på nån kortare utflykt. Till livets svåra val handlar för honom om vad han skall dricka till maten, om det skall vara Coca Cola eller Cola Light, eller som pappa vill, vatten!? Upplevelser som att ibland gå på en teater, spela bowling eller umgås med sina mor- och farföräldrar ger honom stor behållning.

Han säger sig inte tycka om vare sig hundar eller katter, men har en viss förkärlek till Mammuttar! Att vår lycka till livet tar sig olika uttryck är förstås klart, men huruvida vi är olika mycket lyckliga i vår tillvaro är alltså inte lika enkelt att svara på. Kanske är det istället så att man skall betrakta lycka utifrån vad livet än för med sig - och att känna acceptans för det är en förutsättning för att kunna må bra. Kanske är det så att sorg och smärta belyser skönheten och glädjen i livet - att det är svårt att se det fantastiska om man inte har erfarenhet av det motsatta? ...

Min utveckling och 'karriär' som ledare är alltså helt präglad av dessa erfarenheter och jag känner mig helt övertygad om den tillgång det är för företaget för att utveckla människor och de organisationer de verkar i utifrån varje individs unika förmågor och förutsättningar. Följaktligen tror jag också på de ledare som har insikten, modet och förmågan att utveckla, använda och utnyttja olikheter för att skapa kreativa miljöer ...

Jag tror mig nämligen veta att ALLA är bra på nått.

Grabben är som bekant minst sagt engagerad i sitt yatzy-spelande. Så till den grad att han merparten av tiden han spelar gör det själv och spelar 'åt dem' som inte fysiskt är med. Så alltså kan han köra en hel spelplan där han, morfar, mormor och farmor spelar tillsammans med honom - men helt själv. Däremot behöver ju kombatanterna få veta hur det gått i de olika inbördes bataljerna, vilket då vanligen redovisas genom att grabben ringer runt till dessa tre efter varje avslutat spel och meddelar vem som vunnit respektive inte...

Så oxå igårkväll, där han avslutningsvis ringde farmor och berättade om den sista serien. Plötsligt blev det dock tyst i luren och grabben kom nerrusande till mig och skräckslagen undrade vad som hänt. Oförstående tittade jag på luren, med det fortfarande öppna samtalet, men ingen i andra ändan. Grabben menade att han hört ett 'skrik', men att det sen blev tyst. "Är hon död nu?"! frågande han med sorg oh förtvivlan i rösten. Herregud, vad gör man nu? Min mamma är nu inte längre så ung, så att något faktiskt skulle kunna hänt är inte helt utan grund. Hon har en historia av lite 'skröplighet' och har fallit illa ett par gånger, så helt utan oro gick ju inte att bemöta grabben. Han blev verkligen ledsen och det hela slutade med att jag satte mig i bilen och åkte till mammas lägenhet i andra ändan av staden i sena kvällningen. Såg mörkt ut från utsidan och ingen reaktion när jag knackade på dörren! Tog till slut mina egna nycklar och släppte in mig själv. Grabbens farmor låg i sin säng och snarkade sött, med luren fortfarande mot örat...

Till hennes försvar skall sägas att lyssna på nån som räknar upp siffror från ett random yatzty-spel kanske inte är det mest stimulerande man kan ägna sig år strax innan man lägger sig - och hon är alltså inte helt pigg. Så hon hade sonika somnat mitt i samtalet och rabaldret blev ett faktum. Slutet gott allting gott, för denna gång. Men jag inser att jag inte kommer få en lätt match att hantera inte bara grabben, utan även övriga famlijen när de gamle förr eller senare packar ihop och drar till nästa liv. Suck. Så kan det oxå gå...

God fortsättning!

En på många sätt vanlig men ändå annorlunda julhelg är avslutad och vi närmar oss detta årets slut. Grabben har tillbringat nu fem dagar hemma hos oss igen! Verkligen härligt och det går inte att ta miste på att han är 'tillbaka'! Alla dörrar är nu nogsamt stängda, lampor släckta, burkar o tandkrämstuber ordentligt åtskruvade och ett ihållande rasslande läte hörs igen av fem tärningars rullande på bordet i en oändlig yatzy-tävling?

Ett verkligen omtumlande år, men ändå på det stora hela, ett bra 2016. Grabbens mage har hållit sig relativt stabil under hela året och efter den omfattande undersökning av hans Ulcerös Kolit visade det sig att inflammationen dragit sig tillbaka lite mer än vi vågat hoppas. Men det stora har förstås varit grabbens flytt till egna boendet.

Vilken omställning, men vad bra det har gått. Vi inledde faktiskt julaftonen hemma hos honom, och som ni kan se av bilden, hade han fullt hus! Mycket av rutiner är på plats och han verkar himla harmonisk i sin nya situation. Han har en så fin lägenhet, personalen är som helhet fantastisk, även om dom som många andra i vård- och serviceyrken är hårt belastade och andelen vikarier oroar en gnutta.

Alltid detta oroande! Hela tiden finns det något att oroa sig för. Mår grabben bra oroar jag mig för dottern och finns det inte tillräcklig anledning där heller så oroar jag mig för nått på jobbet, för hustrun, för min mamma och vaf_an som helst. Men, jag måste ändå också säga det, jag har blivit bättre! Jag har nu faktiskt helt slutat med min antidepressiva medicinering och jag känner att året 2016 kan avslutas med flaggan i topp!

Och så skall jag prova att blogga!! Jag tänker att skrivandet skall få breda ut sig lite mer i ett annat format och kanske därmed också tillåta mig bredda känslospektrat. Allt i sin linda ännu och med detta, det första av inlägg, är ni förstås välkomna med era kommentarer och intryck av mitt halvt ogenomtänkta svammel här.

Ett riktigt gott nytt år och mina varmaste hälsningar och hopp om ett finnt 2017 till er alla!
/tord

Hej,

Här kommer inom kort allsköns smörja publiceras som väl i bästa fall kan betraktas som en farbrors lösryckta tankar om det som sker i livet, som pappa till två, varav en liten storebror med Downs Syndrom och den stora lillasystern.

Det kan bli kul, men oxå heltokigt!