Grabben har varit tillbaka hemma hos oss hela fem nätter under juldagarna! Himla härligt och mysigt tycker vi förstås. Efter några trevande timmar faller han snabbt tillbaka in i sina gamla rutiner och det känns med ens bekvämt ha honom 'hemma igen'. Men inte alla ser idyllen i det. Dottern har på motsvarande sätt vant sig vid att grabben faktiskt har flyttat hemifrån och har fått känna sig mer bekväm i att 'leva sitt liv', utan ett ständigt navigerande runt brorsans behov. Så fort grabben lämnade hemmet häromdan och åkt hem till sin lägenhet blev vi varse dotterns obekväma känsla av att igen få stå tillbaka för sin bror. Hon tycker det känns jobbigt.. Nu kan jag tycka, som icke-objektiv pappa, att hon överdramatiserar en smula. Hon är tjugo år och tycker mycket är obekvämt med familjelivet. Såklart har hon fått en väldig uppmärksamhet nu efter det att brodern flyttade ut.

Men hon har förstås en poäng. Det blir en särbehandling, det går inte att säga emot. Mitt bryderi blir snarare på vilket sätt detta blir att betrakta som bra eller dåligt? Såklart särbehandlar vi våra barn. Har det ena barnet dessutom en diagnos som t ex Downs Syndrom blir förstås skillnaden mycket tydligare. Men är särbehandlingen dålig?

Ordet särbehandling känns dåligt, men för mig handlar det om vårt personliga förhållningssätt till vart och ett av våra barn. Att alltid behandla dom lika, om dom inte är lika, känns ju inte heller så bra. Om man istället ser varje barn och dess behov och agerar utifrån det torde ju engagemanget bli större! Men så blir det här med balansen. Därför hamnar jag inte sällan i en diskussion kring om och hur och om och varför jag och hustrun bemöter våra barn olika! Oftast sker dialogen inne i mitt huvud, men alltså den här gången blir den en del av hela familjens diskussion. Når jag ett svar? Njae? En reflektion är förstås att när det ena barnet bor kvar hemma medans det andra flyttat så blir ?återföreningssituationen? svårhanterlig för det hemmavarande barnet. Även om det är förhållandevis kortsiktigt så går det inte att komma ifrån att man måste vara vaksam på det hemmavarande barnets behov och intressen även under den här perioden. Inträffar det som nu vid jul, blir förstås än mer uppenbart. Jag älskar mina barn över allt annat och även om jag inser att jag har lite olika förhållningssätt till dom båda så förtar det inte den sanningen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Redan efter årets första fyra dagar på kontoret kändes långhelgen med trettondagsafton mer än välkommen! Kände mig nästan lite jet-laggad måndagen direkt efter nyårsdagen, där förstås dygnsrytmen förskjutits en aaning. Borde enligt mening vara förbju...

Ofta pratas det om det "Visionära Ledarskapet" som viktigt för att bli emotionellt inspirerande och motivera en organisation i en bestämd riktning. I perspektivet att 'allt går fortare' och tiden för reflektion tycks bli allt mindre kan man fundera p...

Grabben är som bekant minst sagt engagerad i sitt yatzy-spelande. Så till den grad att han merparten av tiden han spelar gör det själv och spelar 'åt dem' som inte fysiskt är med. Så alltså kan han köra en hel spelplan där han, morfar, mormor och far...

God fortsättning!En på många sätt vanlig men ändå annorlunda julhelg är avslutad och vi närmar oss detta årets slut. Grabben har tillbringat nu fem dagar hemma hos oss igen! Verkligen härligt och det går inte att ta miste på att han är 'tillbaka'! Al...

Hej, Här kommer inom kort allsköns smörja publiceras som väl i bästa fall kan betraktas som en farbrors lösryckta tankar om det som sker i livet, som pappa till två, varav en liten storebror med Downs Syndrom och den stora lillasystern. Det kan b...